Kropparna på gymmet.

Det är i princip omöjligt gymma, i synnerhet på en populär tid (typ mellan 17-21) utan att tvingas konfronteras med alla dessa fitta smala normfungerande kroppar vars blotta existens ger en ångest. Jag kan få ångest av att de dessa otroligt vältränade kvinnor (tränar i tjejseparatistisk del för att slippa Män Som Vill Hjälpa Till och mäns blickar, rekommenderas!) som verkar ha sån himla koll på sig själva. Som har starka uthålliga kroppar som funkar som de ska. Som är smala och snygga. Det är rätt sjukt egentligen: jag sitter på en rätt så jätteutförlig feministisk och antikapitalistisk analys kring just kroppar, ändå slipper jag inte denna ångest. Går det ens att slippa ångesten? Tveksamt. En blir så medveten om hur jäkla slapp en faktiskt är, och jag vill inte få denna påminnelse uppkörd i fejset när jag tränar.

Så vad fan gör en? Jag vet inte, jag försöker att bygga upp en slags bubbla när jag tränar, att inte titta för mycket på de andra besökarna, att fokusera på det jag gör. Men ingen människa är ju en ö, som alla vet. Så det är inte jättelätt. Försöker intala mig att även min förslappade kropp har rätt att vistas där, precis som de andra. MEN FAN VAD DET ÄR SVÅRT NI ANAR INTE ENS.